2010-10-24
Jag gillar att springa. Det har jag alltid gjort. Jag friidrottade i mellanstadieåldern och släpades med på lite långlopp av pappa då och då. När jag blev lite äldre hann jag inte med både hästar och friidrott (eller simning, klarinett, dans, fotboll och orientering) utan det blev hästar för hela slanten.
När jag slutade med hästarna och hoppningen (det blev främst unghästar och hoppning de sista åren) som nitton-åring, "drev jag omkring" under några år och ägnade tiden enbart åt studier och jobb, i Sverige såväl som utomsockens, innan jag började springa lite seriösare nångång i 22-23-årsåldern.
Jag blev skadad direkt. Med mycket hjärtpump från alla år på hästryggen, allt jobb i stallet och många mil cykel per vecka för att ta mig till hästarna, men ganska liten vana för senor, muskler och ligament att utsättas för specifik löp-belastning var det egentligen inte så konstigt.
Så fortsatte det. Jag var nog mer skadad än frisk under 5-6 års tid. Jag tävlade lite under 2004 och 2005, terränglopp modell längre (5-10km), men sedan var det dags för en ny, lång skadeperiod. Jag kunde börja träna sammanhängande igen hösten 2008.
Då hade jag varit borta länge och ville börja på helt ny kula. Jag saknade gruppkänsla i min dåvarande klubb (inte så konstigt kanske eftersom jag var ensam seniortjej i klubben) och jag drömde mardrömmar om ensamma 1000-metersintervaller i höstmörkret.
Foto: Karin Bifrost, Falu IK
Lösningen blev Falu IK och Björn Lindgrens grupp, Björnligan, ett gäng tjejer (och några modiga killar) som främst fokuserade på medeldistans, 800-1500 meter, med några sprinters och några långkubbare. Det blev en rejäl vändning. Trots ett par längre sjukdomsperioder, som nu har fått sin förklaring och pågående åtgärd, har
kontinuiteten i träningen blivit en helt annan än tidigare, och framför allt är det otroligt roligt.
Klok-Björn
Det är min starka övertygelse att man presterar bättre om man känner sig trygg och bekväm i en grupp, både på träning och tävling. Träningskompisarna betyder massor.
Foto: Karin Bifrost, Falu IK
Att ha en klok och erfaren tränare med sig på mer än hälften av veckans träningar är också guld värt. Även om jag till viss del i år, och även nästa år, har ett eget upplägg som jag mixar ihop med Björns, så är Björns översyn och kommentarer av programmet och närvaro och bollningsförmåga på träningarna värt mängder.
Tjurruset Karlstad 2010. Foto: Ove Alfredsson, IF Göta
I år, 2010, startade jag säsongen med planen att springa medeldistans på bana. Innan säsongen var över hade jag halkat in på långa terränglopp. Jag har nu inte längre för avsikt att halka tillbaks ut på banan, tills nästa år blir det fokus på längre lopp redan från början.
Jag springer fortfarande helt för min egen skull, och jag skulle aldrig göra det ifall jag inte tyckte att det var otroligt kul.
Balansen med doktorerandet (disputation planerad till 2011) är inte så svår som man kanske kunde tro, det är snarare tvärtom - på jobbet får jag vila kroppen, och på träning och tävling får jag vila huvudet. Rubbas den ena sidan av vågskålen så blir det obalans och det märks direkt - utan idrotten tänker jag sämre, och utan en rejäl, daglig utmaning av de grå små cellerna i knoppen blir jag uttråkad. Sen är det klart att dygnet mer ofta än sällan har för få timmar för allt man skulle vilja hinna, men så är det väl för de flesta.
Eftersom idrottandet givetvis måste anpassas och optimeras efter jobbet så kan jag ju inte säga att jag går all-in för löpningen, men en liten satsning är det allt. Och mitt övergripande ludd-mål om en merit som är bra nog att leva på resten av livet kvarstår :=)
Foto: Emma S
Ett gäng bilder finns på inlogg-sidan, skicka ett mail till;
sofia-[elefantnäse-A]-sofiareyier.com så mailar jag lösenordet.
Länkar
|
